Att sätta ner foten!

Det har jag fått göra idag. Av två olika anledningar.

Man ska inte komma och tro att man kan vara elak mot mina ungar. Å nej! Jag gick ut och gorma och sa precis vad jag tyckte och tänkte och satte ungen på plats.
Det gick tydligen in något i huvudet på honom, för efter tre minuter var allt frid och fröjd igen. Men lite eädd blev han nog allt, för när jag ett par timmar senare gick ut med sockerkaka till Melvin och hans kompisar, sprang han iväg fort som fan. Han vågade knappt komma även att jag ropade att det fanns sockerkaka på bordet även till honom...

Den andra foten satte jag ner åt mig själv och gav mig ut på en springtur. Den blev inte lång och det gick inte snabbt. Inte alls. Men jag sprang. Jaja jag gick en liiiten bit också. Men mest sprang jag. Och hela tiden försökte jag intala mig själv att det är såååå skönt när jag är färdig sen. Och verkligen hela tiden undrade jag hur fan jag tänkte, eftersom min hosta knappast blev bättre! Men visst är det skönt nu, tre timmar senare, när jag slutat svettats och den där andnöden som infinner sig efter typ 100 m (jag kanske överdrev en smula där) har övergått till normal anfåddhet och hostan numera kommer var sextionde sekund i stället för var tredje. Javisst kan jag säga att det är skönt nu.
Det kommer vara skönt ända tills imorgon, för då är jag där igen!


Malin