Vickan o Linda kom med varsin unge. Mina barn höll som vanligt låda så det lät som hela barnaskaran var här i alla fall.
Jag är extremt stolt över mig själv att jag inte tog något av kladdkakan jag bjöd på. Inte ena en liten smula!
Jag är nog ännu mer stoltare över att den där Marabou Digestive, som Daniel så snällt köpte innan han åkte, ligger orörd fortfarande. Ni vet ju hur jag är med choklad annars...
När flickorna och pojken gått hem tog vi oss en liten middagslur. Vissa drog till men 3.5 timme, medans andra nöjde sig med 2.
Lite mat i magen och efter det blev det en promenad till Vilgot.
Milo och han bestämde via videosnuttar som skickades till mammorna att dom skulle hoppa studsmatta. Så söta så jag dör.
Milo vill gärna se filmerna dom skickar till varandra både en två och trettio gånger i rad.
Mitt i allt hoppande fick vi ett samtal från pappan i Frankrikelandet. Han var påväg till sjukhuset med en skadad fot!
Många timmar senare fick jag besked om att inget var brutet, så med kryckor och diverse piller ska han jobba vidare. Hur han har tänkt lyckas med det utan att kunna stödja på foten överhuvudtaget vet jag inte, men jag vet däremot att han är helt fruktansvärt envis, så han lär lyckas.
Ny röntgen skulle visst göras på fredag igen. Måste va fantastiskt lätt att göra sig förstådd bland alla Frankrikemänniskor som vägrar prata engelska... Speciellt på ett sjukhus med medicinska termer dessutom.
På tal om annat kliar det i tatueringstarmen. Ijas namn ska dit, och så försöker vi syskon komma på något fint som vi kan tatuera in alla tre. Lättare sagt än gjort dock.
Har även ett annat motiv jag vill göra. Gäller bara att få fingrarna ur!
Nähä, nu ska jag sova. Den minsta lilla ungen lär vakna tidigare än tidigast som vanligt.
- Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar