Lucia. Såklart!

I morse var vi och tittade på småttingarnas luciatåg.




Milo fick syn på mig innan det började, och då var det liksom lite kört skulle man väl kunna säga.
Dagmamman tog honom och jag smet iväg. När dom sedan tågade in hördes det snyftningar både här och där.
Milo slutade dock efter första låten, för att återigen börja under sista.
Då gick jag fram och hämtade honom, och självklart skulle Ija följa med också.
Nej, Milo tyckte inte alls det var roligt med luciatåg. Ija fann sig i situationen, precis som vanligt.

Ikväll har jag jobbat, och efter att knappt har träffat den största sonen alls den här veckan, vilket både känns i mammahjärtat och han även har påpekat både en och två gånger, blev jag lite förvånad att han inte var hemma när jag kom hem.
Grannen lockade mer, och efter att han kommit upp en sväng med ytterligare en tappad tand, hade det bestämts att han skulle sova där. Hopp!
Imorgon har jag lovat att vi ska hitta på något bara han och jag, så när jag ska lyckas få till det mellan julshopping, tåg och julfirande blir en utmaning. Meeeen mysigt ska det bli. Det nya fikastället (Espresso House) lockade visst så förmodligen hittar ni oss där!

Sängen ropar så jag lyder!


Malin