05.35 började han ropa på mig inifrån sitt rum. Jag ville gräva ner mig just då.
Självklart gjorde jag inte det eftersom jag inte orkade leta fram en spade. I stället blundade jag och låtsades vara döv. Han gav upp lite och började istället prata med Pingu.
6.10 gick pappan upp, och Milo blev överlycklig över att inte båda hans föräldrar plötsligt blivit döva.
Nu sitter vi här och väntar på att klockan ska bli 11. Pingu väntar också. Sådeså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar