baravaramalin: Och så kom Julian!

Den här gången valde vi att hålla datumet för snittet hemligt, det kändes som en omöjlighet att lura alla ännu en gång. Jag sa att mitt sista besök hos barnmorskan var just den dagen, så efter det kunde det bli när som helst. Dom flesta gick nog faktiskt på min lilla lögn. Eller?

Söndagen den 29/1 2012

Vi lämnade Milo hos mormor på eftermiddagen. Melvin var kvar hos sin pappa.

Eftersom vi (uppenbarligen) gillar att vara ute i sista stund så handlade vi blöjor och nappar som skulle med till bb. Vi strök längs väggarna inne i affären och hoppades på att vi inte skulle träffa några vi kände som såklart skulle undra vart vi gjort av barnen, och avslöja vad som skulle ske dagen efter. Även bb-väskan packades. Lite läs mycket panik uppstod då jag skulle ta fram mina viktiga blodgrupperings papper som man ska ha med till förlossningen. Dom var liksom borta. Var helt säker på att jag lagt dom i en låda i byrån i hallen men nae, där var dom inte. Klockan 21 hade både Daniel och jag vänt upp och ner på alla lådor och andra tänkbara ställen utan resultat. Jag ville gråta en skvätt då. Såg mig själv ringa ett pinsamt samtal till förlossningen och säga - "Hej! Jag är helt värdelös och ska om 14 timmar vara hos er. Det enda jag egentligen behöver ha med mig är två ynka papper, och inte ens dom kan jag hålla reda på. Ett barn klarar jag av, jag lovar, men papper..."

Just då hittade Daniel dom. Jag hade ställt dom på ett mycket bra ställe för att dom inte skulle komma bort.

Idiot!

Måndagen den 30/1 2012

Vi vaknade väl runt 8. Klockan 11 skulle vi vara på förlossningen. Jag som inte fick dricka eller äta något efter klockan 6 på morgonen ville döda Daniel lite när han åt frukost. Munnen var torr som Sahara och ett par liter vatten hade suttit fint.

Jag skrev en fb status om att vi var sjuka. Allt för att luras.

Klockan gick förvånansvärt snabbt och så var det äntligen dags att åka.
Det första jag fick göra när jag kom dit var att ställa mig på vågen. Jag hann inte ens ta av mig. Så med vinterjacka, skor och alla kläder hoppade jag upp på vågen och dog lite. 65 kilo!!! Jäjä.
Direkt efter den lilla chocken skulle alla kläder av och så var det dags att duscha. Hibiscrub i håret är ingen hit kan jag meddela. Tänk er penntroll vs svinto typ...
Det sattes kateter, nålar och ctg. Han var väldigt lugn i magen så jag fick ligga med ctg:n ganska länge för att dom skulle få en "godkänd" kurva.
Sen började den låååånga väntan. Klockan var väl nu ca 11.40 och vi fick veta att det första planerade snittet precis rullat in på op, så det skulle nog dröja en stund för oss. Op-personalen ville tydligen hinna äta lite lunch också. Helt onödigt måste jag säga!
Vi bläddrade i ointressanta tidningar och hade vadslagning om hur mycket han skulle väga och hur lång han var.
Jag vet inte riktigt vad klockan var när dom kom in och sa att det var dags, men jag skulle tippa på 13.30 ca.

Daniel fick på sig operationskläder och han blev lika snygg i dom den här gången.
In på operation bland alla människor som hälsade, ställde frågor, gav mediciner, tog på mig strumpor, skämtade och var allmänt trevliga. Doktorn som skulle sätta ryggmärgsbedövningen kom in och han ville ha mig liggandes på sidan. Smidig som man är och på det där smala smala operationsbordet började han vända på mig och tyckte jag skulle lägga mig i fosterställning. Vi hade olika uppfattningar om hur man ligger i fosterställning som höggravid kan jag säga. Mina knän skulle upp till hakan. En ganska stor mage skulle dessutom få plats där också och jag trodde på riktigt att jag skulle spy ut ungen!
Han frågade dessutom på allvar om jag låg bekvämt. Eh nae!?!?!
Julian som vid det här laget hade vaknat i magen låg inte heller bekvämt och visade det väldigt tydligt genom att sparka som aldrig förr.
Nu var alla förberedelser klara och vi väntade bara på förlossningsläkaren. Vad han styrde med vet jag inte men det dröjde ett tag innan han kom så där kom den där väntan igen. Takida spelades på radion så jag satt inte sjön direkt.
Efter en stund kom han och äntligen var dom igång.

Precis som dom andra gångerna tittade jag upp i den stora lampan som hänger i taket. Det speglas i den så jag hade full koll på läget.
Efter en stund hördes det bekanta ljudet av fostervatten som sugs upp och jag såg ett huvud med svart hår på. I nästa stund började han skrika, innan dom ens fått ur han ur magen. Slurp sa det och så kom Julian till världen. Klockan var nu 14.14.
Daniel, som absolut inte tittat upp i lampn, förstod inte att han var ute. När jag sa till honom att vara beredd med kameran gick det upp för honom. Barnmorskan kom fram med den sötaste lilla Julian och både Daniel och jag utbrast " Så lik Milo!"
Daniel följde med ut för att klippa navelsträng och checka så allt såg bra ut. Hela tiden hörde jag ett ilsket vrål vilket gjorde mig väldigt lugn.
Det började klia något hemskt på mina armar och bröst, men det glömdes snabbt bort när Daniel kom in med tårar rinnandes nedför kinden och ett stort leende på läpparna. I famnen hade han Julian, och den där känslan som är för stor för att ens försöka beskriva, sköljde över oss.
Vi satt en stund och beundrade innan vikt och längd skulle tas.
Dom sydde ihop mig och förlossningsläkaren, som förövrigt förlöst mig dom andra gångerna också, kom och pratade med mig och sa att allt gått bra. Eller typ något sånt tror jag. Han är dansk och jag förstår verkligen inte danska. Jag nickade och sa ja ett par gånger för att inte verka helt borta...
Den där klådan var nu tillbaka, big time, och istället för att rulla tillbaka till förlossningen fick jag ligga på uppvaket och narkosläkaren tillkallades. Jag fick olika mediciner som skulle lindra klådan och till slut blev den i alla fall hanterbar. Ett morfinpreparat i ryggbedövningen var troligtvis orsaken till den vidriga klådan.

Julian och Daniel kom och jag fick hålla den lilla grodan för första gången. Direkt skulle han börja tutta det lilla matvraket. Vågen hade visat på 4030g och 51 cm. Kortast av mina tre och i mitten på vikten.
Vi fick komma in på förlossningen och mitt i allt lyckorus började bedövningen avta och lite värk i magen började kännas. Även klådan kom tillbaka så mer medicin fick det bli.
Vi ringde runt till våra familjer och vi bestämde att det var just en Julian vi fått. ( Vi var inte helt överrens om namnet innan)
Klockan var nu ca 17 och strax skulle vi få komma in på BB.
Nu började det värka ordentligt i magen och väldigt snabbt övergick det till den värsta smärtan jag någonsin varit med om. Inget hjälpte. Jag fick olika mediciner men till ingen nytta. Folk kom och tryckte på magen och jag bara skrek rakt ut. Läkaren kom och jag fick lustgas i hopp om att det skulle hjälpa lite. Vilket skämt.
Jag var inte helt medveten om vad som hände runt omkring mig och trodde på allvar att jag skulle dö. Det togs prover och en ultraljudsundersökning gjordes.
Efter ca en timme avtog det värsta och nu var det bara den " vanliga" smärtan kvar, vilket var helt obeskrivligt skönt. Orsaken till smärtan var det ingen som kunde svara på.

Klockan var nog närmare 20.30 när vi kom in på vårt rum på BB. Exakt samma rum som med Milo.
Julian sov sig igenom sina första två dygn vilket gjorde att amningen blev lite segstartad. Men på tredje dagen kom det igång och vi tog vårt pick och pack och åkte hem.
Nu är vi fem i familjen Johansson/Dahl, och såklart har vi dom allra finaste barnen man kan önska sig <3