Det första ordet.
Första krypet.
Första steget...
Idag satte sig Milo på cykeln, utan stödhjul, och trampade iväg som han aldrig gjort något annat.
Ungen kan cykla helt själv, och jag var inte med.
Det svider lite måste jag erkänna, att jag inte var med, och blev sådär löjligt stolt och lycklig över hur duktig han är.
Jag var inte med och tog kort och filmade, eller rusade fram och överöste honom med beröm, pussar och kramar...
Det svider i hjärtat. Rejält.
Jag kommer så väl ihåg när Melvin lärde sig cykla utan stödhjul. Hur Mikaela och jag sprang fram och tillbaka bredvid honom och hejade på.
I morgon när vi kommer hem från jobb och dagmamma vet jag vad vi ska göra i alla fall!
Älskade unge!
- Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar