Min storebror!

I dag flyttade han till Växjö på heltid.
Wiie för han, wää för oss.
Växjö är ju inte så långt bort, fast ändå så är det faktiskt det.
Alldeles helt jätte jätte långt bort...

A walk in the park!

Sol, varmt och alldeles fantastiskt väder även idag.

Fruktpaus i lekparken

Frukosten from hell!

Hur ser det ut vi frukosten hos er? Alltså inte vad ni äter, utan HUR ni äter. 

Är det lugnt och stilla och alla är nöjda o glada? Låter ni maten tysta mun, och det är knäpptyst? Är det ett smärre kaos med mackor som flyger och barn (eller föräldrar?) som skriker?

Jag skulle vilja säga att det första alternativet stämmer här.

I verkligheten är det det sista alternativet. 

Det börjar med att försöka få det stora barnet till bordet. Han skulle behöva va uppe typ tre timmar innan han ska äta frukost. 

Mellanbarnet ska äta av allt som dukas fram. Även om han varje dag i två veckors tid smakat på skinka och spottat ut det, så ska han även på den trettonde dagen smaka på skinkan och spotta. 

Minibarnet är alltid vaken när vi ska äta. Det spelar ingen roll vilket mål det är. Oftast sitter han i bilstolen lite halvnöjd.

I morse fick jag alla till bordet utan protester. Mini nöjd, och mellan hade ännu inte börjat tjata om skinkan. 

Då händer det. 

Jag spiller ett stort glas iskall juice över det stora barnet, som hysteriskt börjar tjuta?! och skriker att han fryser ihjäl! Självklart börjar jag skratta, vilket såklart är det värsta jag kan göra just då, och han vrålar ännu högre att han verkligen håller på att dö.

In på toan för att tvätta av honom samtidigt som jag försöker ha koll på att mellanbarnet inte klättrar ur sin stol och upp på bordet. Torka av bord, stol och golv typ arton gånger. Juice kladdar nästan lika mycket som saft upptäckte jag... Vi slår oss ner vid bordet och gör ett nytt försök. 

Då får mellanbarnet ett psykbryt för att han inte får smaka juice. (den där jävla juicen!) 

Han slänger sin macka på golvet och är nanosekunden ifrån att även kasta sin tallrik med yoghurt i golvet. Jag slänger mig över bordet och lyckas rädda tallriken.

Ännu en gång ska jag börja äta, och vem börjar då? Jo Minibarnet såklart. 

Vrålar och vill inte alls sitta där längre. 

Jag kastar i mig min frukost och får första gradens brännskador i mun och hals av varmt kaffe som intas aningen för snabbt. Plockar upp det gapande Minibarnet, tvättar av mellanbarnet, samtidigt som jag försöker muntra upp stora barnet som fortfarande fryser av juicen.

I morgon ska jag gå upp klockan 4 och äta frukost. Länge. Och i lugn och ro!

Skickat från min iPhone

Klant!

MAMMA MAMMA MAAAAMMAAAA!
Han kunde trycka sig in där, men uppenbarligen inte ta sig ut igen!

Tänk så olika...

Mina barn är. När Melvin var spädis skulle han sova på mig. I fyra månaders tid hade jag honom på bröstet nätterna igenom. Och oj så skönt vi sov. På riktigt. Efter det började han sova mellan oss i sängen. På mage.
Milo klargjorde väldigt tidigt att han skulle sova själv. Första tiden låg han i liggdelen på vagnen som vi placerade i spjälsängen. Efter ca fyra månader började han sova i spjälsängen. På mage.
Julian sover mellan oss i sängen. Undrar om han ska göra det i fyra månader, och sen "komma på" något eget?
Det är verkligen häftigt att dom är så olika allihop, och då menar jag inte bara sovandet.
Melvin som var lugnet själv. Och Milo som är den totala motsatsen.
Ska Julian bli en blandning månne?
Det ska bli spännande att se. Men jag vill inte veta det riktigt än. Jag vill ha kvar little froggie bredvid mig i sängen ett tag till!

En stor fet...

Sol! Varmt och vårjackan är på.
Promenad med dom bästa och nu en korv med korvarna i solen.
Lovely!

Är det sant?

Testade igår att maila bilder till bloggen, och mitt i allt så glömde jag ju kolla om det funkade. Nu kom jag på det och det verkar ju faktiskt som att det gör det.
Hej massa inlägg med bilder!

Jo

Jo

Fyra veckor med Little Froggie!

Godingen är hela fyra veckor idag

Vad är detta?

I tid till lämningen av barnen utan stress-check!
I tid, ja t.o.m 20 min tidig, till BVC-check!
Nästa avstamp är Vickan. Ska jag komma i tid dit också? Och senare vid hämtningen av dom stora? Känns som någon form av rekord i att passa tider kan sättas idag!
Kanske skulle satsa på att vara vaken kl 5 varje dag? Nae va!

Stackars stackars er!

Så har jag tyckt om dom föräldrar med extremt morgonpigga barn. Nu snackar vi inte klockan 7, utan 4 eller 5.
Milos sova-länge-på-morgonen-period verkar vara över nu. Borta. Väck.
Flera mornar nu har han vaknat tidigt. Men idag är rekordet satt. Klockan var 5! I med en flaska välling i hopp om att få sova ett par timmar till. HA!
Så nu säger jag stackars stackars mig!
Ja för så är det!

Helt onödigt...

Att helgerna ska behöva gå så sjukt fort! Kalasande igår och softande idag. Ny vecka imorgon och jag tror det kommer bli en lång sådan. Igen MrD hemma på fredagarna längre. Tyvärr.
Tre hela dagar lediga tillsammans har varit väldigt lyxigt.
Ja ja det rer sig med skridskor bara det blir is. Typ!

Titt på fan!

Den här dagen gick ju den också.
Klockan 7.15 i morse, när jag redan hade varit vaken i 4(!) timmar, tänkte jag att den här dagen skulle bli världshistoriens längsta dag. Men tji fick jag. Våra frukostdejter kom och timmarna sprang iväg bland allt babblande. Äntligen! Lovely! Fantastiskt! Ja ni fattar...
Stora åkte iväg på ett kalas och vi andra åkte iväg på ett annat. Där sprang timmarna också iväg.
Väl hemma blev det en välbehövlig middag och nu sitter jag här i soffan och dör lite. Det är ju det som är det värsta, när man sätter sig ner och tröttheten kommer som en obehaglig käftsmäll. Jag skulle utan problem kunna gå och lägga mig nu, trots att det är lördag. Vet dock en unge som skulle utse mig till världens tråkigaste mamma då, och den titeln vill jag inte ha.
Och hallå! Sova kan man väl göra när man blir gammal?!

Ja men vi väljer att ta en promenad i skogen...

Bland snö, lera och vatten. Med syskonvagnen såklart. Allt för motionen liksom.

Kanske inte helt genomtänkt men riktigt skönt var det i alla fall i förmiddags, då vårt lilla pass genomfördes.

Melvin sprang i vanlig ordning mest hela tiden, och dom två andra var nöjda i vagnen.

Frid och fröjd innan snöbollskriget utbröt...

 Little froggie sov som en Gud trots off-road körningen. Han har inte visat några tecken på hjärnskakning heller. 

Det kanske inte ser ut som så mycket snö, men ja kan lova att det var det!

Milo har ikväll varit lite extra givmild med sina pussar.

I alla fall till Julian

Melvin bjöd in sig själv på ett tårtkalas och kommer snart hem. 

Själv ska jag nog gå och lägga mig snart så det blir i morgon lite snabbare.

Har nämligen en frukostdejt. En rejält efterlängtad sådan!

Just nu...

Ligger jag i sängen men den finaste little froggien tätt tätt intill. Hans lilla lilla hand som håller mitt finger. Hans stora ögon i mörkret som tittar in i mina. Såhär kan vi ligga hur länge som helst, utan att röra en fena. Det finns inget han blir så lugn av som att ligga panna mot panna samtidigt som jag killar lite i hans nacke. Älskade lilla du!

Blöta barn!

Nu när det töar ute blir korvarna ganska blöta vid utelek.

Speciellt när man leker i skitiga snöhögar

Kassa mobilbilder

Eller när man som Milo lägger sig ner o protest när det är något man inte får göra

Här var allt frid och fröjd. Till den stora rullade i kattskit.

Jag hatar katter! Ja det gör jag!

Ni känner't va?

Våren är påväg! Finns det något bättre när man efter vintermånaderna börjar se barmark, höra fågelkvitter och ser snön smälta? Ja det skulle väl kanske va klarblå himmel, 25 grader varmt och sand mellan tårna. Men den dagen kommer ju så småningom också. Nu siktar vi in oss på våren först.
Julian tycker uppenbarligen om vårluften. 4 timmar grisandes ute i vagnen minsann. Lovely!

Att saker och ting...

Numera kommer ta lite längre tid än det gjorde förut är något jag måste lära mig acceptera. Att tvätten får tvättas om tre gånger för att det inte hinns hängas upp är standard. Att man får sminka sig samtidigt som man jagar 1,5 åringen, vyssar little froggie, tjatar på 6 åringen och försöker svälja ner den där mackan du gjorde för två timmar sen, och som konstigt nog blivit aningen torr, är något man lär sig. Att numera tycka att kissa ifred OCH med dörren stängd är vardagslyx var väl inget jag hade räknat med för några år sedan...
Men tänk så fantastiskt jävla bra jag har det. Tre ungar som ger mig massa kärlek, nervsammanbrott och gråa hår samtidigt, är få förunnat.
And i love it!

I told you so!

Fler har problem med att läsa förlossningsberättelsen. Klicka här så kommer ni dit hoppas jag?!


Kommer ni ihåg det här?

I morse såg det ut såhär på Milos rum

Minuten senare kom liten kille med hinken i näven och tyckte att jag skulle bära omkring på honom i den. Tack Daniel! Jag lyckades avstyra det genom att få honom leka titt ut i stället.

Dålig bild men här står han på huvudet samtidigt som han vinkar och säger titt ut.

Inte illa pinkat för en kille...Att göra fler saker samtidigt alltså.

Två av tre sover nu. Den ena i sängen och den andra i den här

Det är tydligen fantastiskt skön att sitta i bilstolen och sova. Vem skulle inte föredra den istället för en varm skön och mjuk säng liksom?!

Han håller mig sysselsatt!

Igår kväll när jag gick och la mig var hela hemmet i tipp topp. Inga leksaker eller annat tjafs framme någonstans. Disken på plats i sina skåp och golven rena från smulor.
När jag kom hem från att ha lämnat barnen hos dagmamman i morse såg det helt plötsligt inte ut så längre. Leksaker, kläder och t.o.m kastruller låg i en röra över golven. Man skulle kunna tro att alla tre barnen bidragit till röra. Men faktiskt så är Milo den enda skyldiga. Han är väldigt effektiv och företagsam måste jag ju erkänna.
Melvin försöker förklara att man plockar bort efter sig men det går sådär.

Ett besök på sjukhuset med Milo har nu hunnits med och klockan är bara 11.15. Fantastiskt! Nu ska jag bara städa undan allt han dragit fram, diska frukostdisken, äta lunch och sen hämta hem vilden. Alltså kommer röran snart vara ett faktum igen. Bra att han håller morsan sysselsatt! Och med tre timmars sömn inatt är det väl tur att jag har saker att göra så jag slipper känna hur trött jag är...

Helt lovely väder är det ju ute så det blir att stoppa korvarna i vagnen och njuta av solen i em.

Det är med stor sorg i hjärtat...

Som jag för en tid måste sluta äta choklad.

Julian har varit knorrig i magen ett par dagar, och enda orsaken som jag kan komma på är just choklad.

Förstår ni? Jag måste ge upp mitt heroin här i livet. Det kommer inte bli lätt. Jag kommer säkert förvandlas till ett monster. Men om little froggie slipper knipet är det såklart värt det.

Någon som förmodligen kommer börja älska choklad lika mycket som jag är Milo.

Han fick ett ballerinakex förut. Resultatet?

Hans smarta pappa kom även på att det vore himla kul att stoppa ungen i leksakshinken.

Självklart tyckte ungen det var lika roligt så jag kan tänka mig att leksakerna numera kommer ligga på golvet, och ungen kommer tjata på att bli omkringburen såhär

Den största ungen då?

Han är trotsig och tandlös precis som en soon to be 6-åring ska vara!

Sen måste jag be er om hjälp.

Jag försöker byta headerbilden, men det kommer upp ett felmeddelande som säger att jag överskridit kvoten för bildöverföring. Vad fan menas med det? Jag kan inte lägga till en ny gadget bild heller, samma meddelande kommer upp då. Är det någon som vet hur jag ska bära mig åt för att fixa detta? 

Förlossningsberättelsen

Två själar undrar var Förlossningsberättelsen är.
Den finns här på bloggen i inlägget "och så kom Julian". Är det bara jag som inloggad som kan läsa det? Blogger har ju strulat lite för mig så kommentera gärna igen om det inte går att läsa.

Inte mer än rätt va?!

I eftermiddags kom dom sista ur Dahl-klanen för att skåda Julian.

Fina paket till Julian, och som om inte det vore nog hade mina barns äldsta kusin Anna bakat cupcakes som hon tog med och bjöd på

Ni ser ju! Massa smaskig choklad. Satt som en välriktad käftsmäll skulle man kunna säga.

Du är duktig du Anna.

Milo och kusin Maja lyckades vända upp och ner på Milos rum.

Dessutom han dom även pussas ett par gånger

Och sitta i fönstret och spana på bilar

Störst och stor är nu iväg på restaurang och äter.

Mellan sover och mini är allmänt missnöjd. Det blev nog för tyst här skulle jag tro.

Själv håller jag på och hungra ihjäl, men har nu lyckats slänga ihop lite mat samtidigt som jag bloggat och ammat. Det gäller ju att va effektiv va?

Jag tänker att jag kommer smälla i mig dom där tre sista cupcaksen som blev kvar här, eftersom dom andra sitter och gottar i sig någon lyxig mat. Inte mer än rätt att jag då får allihop!

HA!

Sen kan jag avslöja att Julians bästa kompis äntligen kommit till världen.

Vilgot har idag blivit storebror och Vickan och Danne är numera föräldrar till två fina pojkar.

Stort grattis. Vi längtar efter er!

Ja men ni ser ju!

<3

Lilla snigel!

Dagen började med att Daniel blev pappa till Julian även på pappret. Helt sjukt det där. Om man är gifta är det inga tvivel om att mannen är pappan, men om man lever i synd (typ) ja då är det minsann inte omöjlig att morsan legat runt. Jaja nog om det.

Min pappa och sambo var här och träffade Julian för första gången ( jävla sjukdomar!). Även little sis med kille kom vilket resulterade i en helkväll med tacos. Mikaela bjöd på konsert. Hon sjöng "Lilla snigel" med stängd mun. Jag dog! Tänk er ett barn instängd i en plåtburk typ. Man hör precis vad hon sjunger fast det låter instängt. Svårt o förklara men helt sjukt roligt.

Ligger här o väntar på att Julian ska vakna och äta lite. Sen ska jag minsann stänga igen mina bruna. Herrejefflar vad jag ska sova skönt!

Nae, jag säger tack istället!

Jag hade tänkt gnälla och svära lite på snöröjnings gubbarna/gummorna här i stan, men jag ångrade mig. I stället säger jag Tack! Tack för träningspasset ni gett mig idag helt gratis. Jag är lite död och väldigt svettig.
Är det någon mer som vill träna gratis?Låna första bästa barnvagn, gärna en tvillingvagn för att det ska bli ännu jobbigare, och ge er ut på stadens gator. Garanterat slitigt och svettigt!

Och så kom Julian!

Den här gången valde vi att hålla datumet för snittet hemligt, det kändes som en omöjlighet att lura alla ännu en gång. Jag sa att mitt sista besök hos barnmorskan var just den dagen, så efter det kunde det bli när som helst. Dom flesta gick nog faktiskt på min lilla lögn. Eller?

Söndagen den 29/1 2012

Vi lämnade Milo hos mormor på eftermiddagen. Melvin var kvar hos sin pappa.

Eftersom vi (uppenbarligen) gillar att vara ute i sista stund så handlade vi blöjor och nappar som skulle med till bb. Vi strök längs väggarna inne i affären och hoppades på att vi inte skulle träffa några vi kände som såklart skulle undra vart vi gjort av barnen, och avslöja vad som skulle ske dagen efter. Även bb-väskan packades. Lite läs mycket panik uppstod då jag skulle ta fram mina viktiga blodgrupperings papper som man ska ha med till förlossningen. Dom var liksom borta. Var helt säker på att jag lagt dom i en låda i byrån i hallen men nae, där var dom inte. Klockan 21 hade både Daniel och jag vänt upp och ner på alla lådor och andra tänkbara ställen utan resultat. Jag ville gråta en skvätt då. Såg mig själv ringa ett pinsamt samtal till förlossningen och säga - "Hej! Jag är helt värdelös och ska om 14 timmar vara hos er. Det enda jag egentligen behöver ha med mig är två ynka papper, och inte ens dom kan jag hålla reda på. Ett barn klarar jag av, jag lovar, men papper..."

Just då hittade Daniel dom. Jag hade ställt dom på ett mycket bra ställe för att dom inte skulle komma bort.

Idiot!

Måndagen den 30/1 2012

Vi vaknade väl runt 8. Klockan 11 skulle vi vara på förlossningen. Jag som inte fick dricka eller äta något efter klockan 6 på morgonen ville döda Daniel lite när han åt frukost. Munnen var torr som Sahara och ett par liter vatten hade suttit fint. 

Jag skrev en fb status om att vi var sjuka. Allt för att luras. 

Klockan gick förvånansvärt snabbt och så var det äntligen dags att åka.
Det första jag fick göra när jag kom dit var att ställa mig på vågen. Jag hann inte ens ta av mig. Så med vinterjacka, skor och alla kläder hoppade jag upp på vågen och dog lite. 65 kilo!!! Jäjä.
Direkt efter den lilla chocken skulle alla kläder av och så var det dags att duscha. Hibiscrub i håret är ingen hit kan jag meddela. Tänk er penntroll vs svinto typ...
Det sattes kateter, nålar och ctg. Han var väldigt lugn i magen så jag fick ligga med ctg:n ganska länge för att dom skulle få en "godkänd" kurva.
Sen började den låååånga väntan. Klockan var väl nu ca 11.40 och vi fick veta att det första planerade snittet precis rullat in på op, så det skulle nog dröja en stund för oss. Op-personalen ville tydligen hinna äta lite lunch också. Helt onödigt måste jag säga!
Vi bläddrade i ointressanta tidningar och hade vadslagning om hur mycket han skulle väga och hur lång han var.
Jag vet inte riktigt vad klockan var när dom kom in och sa att det var dags, men jag skulle tippa på 13.30 ca.

Daniel fick på sig operationskläder och han blev lika snygg i dom den här gången.
In på operation bland alla människor som hälsade, ställde frågor, gav mediciner, tog på mig strumpor, skämtade och var allmänt trevliga. Doktorn som skulle sätta ryggmärgsbedövningen kom in och han ville ha mig liggandes på sidan. Smidig som man är och på det där smala smala operationsbordet började han vända på mig och tyckte jag skulle lägga mig i fosterställning. Vi hade olika uppfattningar om hur man ligger i fosterställning som höggravid kan jag säga. Mina knän skulle upp till hakan. En ganska stor mage skulle dessutom få plats där också och jag trodde på riktigt att jag skulle spy ut ungen!
Han frågade dessutom på allvar om jag låg bekvämt. Eh nae!?!?!
Julian som vid det här laget hade vaknat i magen låg inte heller bekvämt och visade det väldigt tydligt genom att sparka som aldrig förr.
Nu var alla förberedelser klara och vi väntade bara på förlossningsläkaren. Vad han styrde med vet jag inte men det dröjde ett tag innan han kom så där kom den där väntan igen. Takida spelades på radion så jag satt inte sjön direkt.
Efter en stund kom han och äntligen var dom igång.

 Precis som dom andra gångerna tittade jag upp i den stora lampan som hänger i taket. Det speglas i den så jag hade full koll på läget.
Efter en stund hördes det bekanta ljudet av fostervatten som sugs upp och jag såg ett huvud med svart hår på. I nästa stund började han skrika, innan dom ens fått ur han ur magen. Slurp sa det och så kom Julian till världen. Klockan var nu 14.14.
Daniel, som absolut inte tittat upp i lampn, förstod inte att han var ute. När jag sa till honom att vara beredd med kameran gick det upp för honom. Barnmorskan kom fram med den sötaste lilla Julian och både Daniel och jag utbrast " Så lik Milo!"
Daniel följde med ut för att klippa navelsträng och checka så allt såg bra ut. Hela tiden hörde jag ett ilsket vrål vilket gjorde mig väldigt lugn.
Det började klia något hemskt på mina armar och bröst, men det glömdes snabbt bort när Daniel kom in med tårar rinnandes nedför kinden och ett stort leende på läpparna. I famnen hade han Julian, och den där känslan som är för stor för att ens försöka beskriva, sköljde över oss.
Vi satt en stund och beundrade innan vikt och längd skulle tas.
Dom sydde ihop mig och förlossningsläkaren, som förövrigt förlöst mig dom andra gångerna också, kom och pratade med mig och sa att allt gått bra. Eller typ något sånt tror jag. Han är dansk och jag förstår verkligen inte danska. Jag nickade och sa ja ett par gånger för att inte verka helt borta...
Den där klådan var nu tillbaka, big time, och istället för att rulla tillbaka till förlossningen fick jag ligga på uppvaket och narkosläkaren tillkallades. Jag fick olika mediciner som skulle lindra klådan och till slut blev den i alla fall hanterbar. Ett morfinpreparat i ryggbedövningen var troligtvis orsaken till den vidriga klådan.

Julian och Daniel kom och jag fick hålla den lilla grodan för första gången. Direkt skulle han börja tutta det lilla matvraket. Vågen hade visat på 4030g och 51 cm. Kortast av mina tre och i mitten på vikten.
Vi fick komma in på förlossningen och mitt i allt lyckorus började bedövningen avta och lite värk i magen började kännas. Även klådan kom tillbaka så mer medicin fick det bli.
Vi ringde runt till våra familjer och vi bestämde att det var just en Julian vi fått. ( Vi var inte helt överrens om namnet innan)
Klockan var nu ca 17 och strax skulle vi få komma in på BB.
Nu började det värka ordentligt i magen och väldigt snabbt övergick det till den värsta smärtan jag någonsin varit med om. Inget hjälpte. Jag fick olika mediciner men till ingen nytta. Folk kom och tryckte på magen och jag bara skrek rakt ut. Läkaren kom och jag fick lustgas i hopp om att det skulle hjälpa lite. Vilket skämt.
Jag var inte helt medveten om vad som hände runt omkring mig och trodde på allvar att jag skulle dö. Det togs prover och en ultraljudsundersökning gjordes.
Efter ca en timme avtog det värsta och nu var det bara den " vanliga" smärtan kvar, vilket var helt obeskrivligt skönt. Orsaken till smärtan var det ingen som kunde svara på.

Klockan var nog närmare 20.30 när vi kom in på vårt rum på BB. Exakt samma rum som med Milo.
Julian sov sig igenom sina första två dygn vilket gjorde att amningen blev lite segstartad. Men på tredje dagen kom det igång och vi tog vårt pick och pack och åkte hem.
Nu är vi fem i familjen Johansson/Dahl, och såklart har vi dom allra finaste barnen man kan önska sig <3

 Lååång väntan

 Som sagt...

 Snygg vid ett kejsarsnitt? Oh no!

 Ett par minuter gammal

 Helt obeskrivligt...

Här kan ni läsa Melvins och Milos förlossningsberättelser.

Jo men helt okej faktiskt!

Första dagen hemma ensam med mina tre kiddon har gått över förväntan faktiskt. Några nervsammanbrott på den trotsiga 1 1/2 åringen har det såklart blivit. Han passar givetvis på att göra dumheter när jag ammar. Han är inte dum liksom! Melvin har försökt förklara för Milo att han ska sköta sig nu när han blivit storebror, men av någon anledning går det inte riktigt in...

Ikväll har vi äntligen träffat fina vänner. Alla sjukdomar har hindrat vårt sociala umgänge under en lååång tid kan man säga. Nu väntar vi bara på att få se familjen Adolfsson/Lundgrens nunor också.

Nu önskar jag att snön håller sig borta så det går smidigt att ge sig ut med vagnen i morgon bitti. När jag ändå är igång och önskar kan jag känna att lite sol vore fint också. Det var nog allt.

Why why why?!

Nu när jag inte längre är ett preggo (att jag fortfarande SER höggravid ut är ju en annan sak) så har jag kommit på att det här med kläder är jävligt roligt. Och jävligt dyrt. Varför måste det finnas så mycket snyggt? Jag vill ha allt! Fan!

Jeejjaaaa!

Så låter det inifrån Milos rum just nu. Jag önskar så att det satt en liten kamera där inne så man kunde se vad han har för sig innan han somnar. Ofta ligger han därinne i en halvtimme och pratar och har sig innan han sommar. Aldrig gnäll eller tårar. Bara massa prat.

Little froggie ligger i vanlig ordning här på bröstet. Han gör som storebror Milo och får sin första förkylning vid två veckors ålder! Hoppas innerligt att han inte tänker vara sjuk varannan vecka hela sitt första år också...

Melle är iväg med Daniel o styr.
Jag då? Jo jag har mjölkstockning i vanlig ordning och tänker trösta mig med brieost,kex, en mun rödvin och salta naturchips. Sen ska jag spöa Melvin o Daniel i yatzy!

Ger er ett litet <3 också dagen till ära.

The sun is shining!

Fortsätt så tack!
Ligger i soffan med en famnig froggie på magen. Bäst att passa på. På onsdag börjar Daniel jobba och då lär jag inte kunna sitta såhär. Jag känner lite smått panik måste jag erkänna. Tre barn plus jag som ska vara klara att gå hemifrån senast 8.40 på morgonen. Tre barn som ska få lika mycket uppmärksamhet. Två av tre som är i varsin trotsåldersperiod. Den ena värre än den andra. Vad har jag gett mig in på? Jomeeen det löser sig väl va? Ha! Återstår och se.

Långpromenad får det bli sen. Känns faktiskt skapligt i magen att gå längre sträckor nu. Men två veckor har det tagit. Har känt mig "läkt" efter en vecka dom andra gångerna. Men det var ju inte så länge sen sist dom var där och skar av alla muskler i magen så det kanske inte är så konstigt att det tar tid den här gången.
Två veckor sen Julian kom till oss. Känns som en evighet sen jag var gravid. Konstigt det där.

Filar lite på en förlossningsberättelse för den nyfikne också.

Om man skulle ta på sig ansiktet och hoppa ur mysbyxorna kanske?

Och Vickan: För fan se till o kläm ut han där inne nu. Beach 2012 (eller 2016 snarare) väntar ju på oss!

Jag håller vad jag lovar!

I alla fall efter en påminnelse från kära Vickan. Tack!

Några bilder bjuder jag på. 

Vi har varit väldigt dåliga på att ta kort, av förklarliga skäl iof, men det ska det bli ändring på nu. Hoppas på lite sol i morgon som vill lysa in genom våra fönster. Planerar att ta liknande bilder som vi gjorde på Milo.

Typ såhär

Julian och Milo är visst väldigt lika ser jag nu.

Men även Melvins nätta drag han hade när han var bebis har Julian fått

Jävlar i mig vad jag lyckats bra med mina tre fina pojkar!