När han försöker säga mamma bara väser det om honom, och när vi kommer utanför sovrummet börjar det. Krupp!
Jag lindar in honom i en filt och öppnar balkongdörren. Där står vi. Han är sååå duktig som inte får panik när anfallen kommer. Helt lugn, trots att man ser hur rädd han är, och bara försöker andas som vanligt. Det tar en bra stund innan det släpper den här gången. 45 minuter senare är det betydligt bättre men långt ifrån bra.
Han vill inte sova igen, och absolut inte släppa mig. Till slut går han med på att lägga sig på soffan. Med pappa. Att försöka väcka Daniel (för han har givetvis inte hört något) mitt i natten är ett helt jävla projekt i sig!
Klockan är nu efter 2, och precis när Milo hoppat över i pappas famn hörs Ija. Sen är det igång.
Tjut och skrik ungefär två gånger i timmen ända tills det är dags att kliva ur sängen klockan 5.50!
Aldrig någonsin har han varit vaken så mycket på natten. Ett rekord skulle man kunna säga!
Givetvis fick småttingarna vara hemma, och Milo var fortfarande påverkad på andningen klockan 6 när jag lyssnade på honom.
Melvin och jag travade iväg, han till skolan och jag till sjukhuset. Inte ett gnäll eller en enda protest, trots att klockan var 6.28 när vi klev utanför dörren. Helt duktig!
Full fart hela dagen och nu när ungarna sover, Daniel jobbar och jag sitter i soffan, känner jag hur jävla trött jag faktiskt är. Två timmars sömn är lite för lite för min del.
Jag tror jag ska lägga mig nu, och hoppas på att vi alla kommer sova skönt.
Utan krupp.
Utan skrik.
Bara en helt vanlig natt med ganska så bra sömn.
Tack!
Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar