Alla mina barn blir plötsligt extremt mammasjuka och jag önskar SÅ att jag hade fler armar och knän att sitta i.
Ija har ont någonstans. Vart vet jag inte och det enda jag egentligen kan göra är att ge smärtstillande och hoppas på att det lindrar. Samtidigt som jag försöker få honom lugn och komma till ro att sova har jag en Milo som står och kramar mitt ben, och tittar på mig med den där blicken som känns ända längst in i hjärtat.
Melvin sitter i soffan och väntar på att dom små ska somna så vi kan ta fram chips och kolla på film tillsammans.
Ija somnar. Milo kastar sig upp i min famn och ska sitta i knät och kolla på Barda.
När väl Milo kommit i säng vaknar Ija och är ledsen.
Efter mycket skrik somnar han tillslut, och chipsen kommer fram.
Två minuter in i filmen vaknar Ija.
Igen.
Söver om honom och gör ett nytt försök att sitta med Melvin. Nu går det kanske fem minuter. Wäää.
Efter lite mat somnar han om bredvid mig i sängen.
Bara att lägga sig för mig också. Undertiden har Melvin blivit trött och vill gå o lägga sig. Bara jag får hjälpa till med tänderna. Såklart. Han vill också va med sin mamma...
I mitten av allt har vi pappa Dada som liksom inte kan göra så mycket åt saken, fast att han såklart försöker. Har ungarna bestämt sig för att det är jag som gäller så är det så. I morgon kanske dom blir extremt pappa Dadasjuka?
Samvetet som ständigt ligger där och gnager, gnager liksom lite extra mycket när det blir såhär.
Speciellt samvetet mot min största son som får vänta och vänta och vänta...
Imorgon kväll har jag lovat honom Wii turneringar och massa lördagsmys. Då ska han minsann inte behöva vänta på mig!
Att vara morsa & farsa är fan inte lätt alla gånger.
Sen ska man hinna med att va sambo också. Hur tänkte Gud (eller vem det nu var) när han bestämde att ett dygn skulle vara 24 timmar?!
So little time, so much to do!
Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar