Killekill!

Så fort man sträcker upp sina armar (speciellt på morgonen när man är nyvaken och sträcker på sig och är sådär lagom upplagd för bus) är Milo där och kittlar och säger "kääällekäll". Halsen är ett annat ställe som brukar få känna på Milos kääällekäll fingrar.
Idag när familjen Adolfsson/Lundgren kom hit sov mina kids fortfarande middag. Dom tog sig en tretimmars vila nämligen.
Vilgot tyckte såklart inte att Milo skulle ligga och sova, så han knallade in på Milos rum.
"Näää! Bort!" hördes det från en nyvaken och butter Milo.
Dock tog det inte så lång tid innan han vaknade till. Sen var dom igång. Det var race, dans och så kääällekäll. På varandra.







Det är så roligt att se att dom börjar förstå att man faktiskt kan leka m e d varandra. Inte bara bråka om kackor (mest Milo).
Dom där två satt även bredvid varann och läste bok. Kanske var det bara i 10 sekunder, men dom gjorde det i alla fall tillsammans. Dom två. Som blev bästisar redan i magen.
Dom två. Som kommer växa upp tillsammans.
Dom två. Som kommer prata om tjejbekymmer och jobbiga morsor.
Dom två och William. Dom coolaste tvååringarna i stan som kommer bli sådana där som hänger ihop hela livet (vare sig dom vill det eller inte eftersom dom där jobbiga morsorna och farsorna umgås hela tiden).
Bästa vänner sedan födseln. Det är speciellt det!

Malin